Det blev en ganska trevlig kväll i Ånäshallen under fredagen när Kovland tog emot Söderhamn/Ljusne. Folk på läktarna, hett på isen och gott kaffe i caféterian. Kovland vann matchen med 4-3 men borde förstås ha avgjort i den andra perioden. Istället blottade man en potentiell svaghet.

Men låt oss ta motståndarna först.

Det går snabbt.

Söderhamn är det värsta brunkargäng jag sett på länge. Laget består av hälften transatlanter som spelar som dåliga transatlanter gör, inte alls. Fysisk hockey är kul men det är inte kul att se Söderhamn. Det är mer fega påhopp och skandalscener än något annat. Jag råkade stå precis där Söderhamns spelare som fått matchstraff passerade och den ena var konstigare än den andre. Mest underhållande reaktion kom emellertid från Zachery Bennett som inte nöjde sig med att kasta matchen åt h-vete, utan hela Sverige.

Soft ass fucking country

Zachery Bennett när han fick matchstraff

Säga vad man vill om Söderhamn, den här matchen hade ytterst lite med dem att göra. Kovland gjorde lite som de själva ville förutom när de själva drogs ned till samma låga nivå som Söderhamn. Det mest anmärkningsvärda var spelet i numerärt överläge som var sämre än förväntat utan att vara genomdåligt. Det kan låta konstigt när man konstaterar att man hade fyra PP á fem minuter men som Månsson var tydlig med efter matchen så har man fokuserat på att man ska orka spela hockey i 60 minuter och inget alls på att spela numerärt överläge.

Det som var mest anmärkningsvärt i det numerära överläget var bristen på avslut. Man är fantastiska på att spela runt pucken utan att egentligen åstadkomma något, ett typexempel på det idag var Ali Assaf. Otrolig puckskicklighet men det händer för lite, då hade han ändå två assist idag men hade kunnat såra Söderhamn betydligt mer.

Även om Mathias Månsson inte säger det rakt ut så vet man att Kovland kommer gå ganska obehindrat genom grundserien utan ett fungerande PP och att man kommer jobba mer med det under själva grundserien än vad man gör innan det drar igång. Om så är fallet så förstår jag det till fullo för det ska mycket till för att fälla den här björnen.

OM (och jag säger verkligen om) man ska hitta en svagare lagdel i det här laget så måste man säga att målvakterna inte håller samma nivå som resten av laget. Å andra sidan är känslan att det här laget inte lika beroende av lysande målvaktsspel för att vinna matcher. Idag gjorde inte Robin Viström några större misstag men heller inget som ingav känslan att han kommer vinna matcher på egen hand åt laget. Och det här är verkligen att leta efter svagheter i det här laget.

Filip Wahlberg.

Backsidan är solid. Jag gillar Filip Wahlberg idag väldigt mycket. Inga misstag direkt, jobbar väldigt mycket stick on stick, stick on puck. Ser isen på ett alldeles perfekt sätt och undviker det tuffaste smällarna tack vare det. Jag hade förmånen att se Magnus Johansson under många år i LHC och det finns komponenter i den här killen som påminner om “Mange”. Får han bara vara hel den här säsongen så finns där stora möjligheter för den här killen.

Swag-faktor: Hög.

Sen måste man gilla att unga killar tar chansen, som Victor Engfors och Oskar Nilsson. När Emil Fahlander åkte på en full eftersläng så tvekade inte Nilsson att ta fajten för sin lagkamrat, det skickar förstås helt rätt signaler.

Christopher Erixon.

När det gäller forwards så finns det mycket att tycka om. Alla komponenter finns där, egentligen i alla linor. Jag fastnade lite extra vid tre spelare idag som gör jobbet helt rätt. Christopher Erixon är stor och stark och med glimten i ögat. Är där han behöver vara och det ser man på 1-0 målet när han bara petar in pucken. Jag tror att han kommer bli viktigare i kvalspelet i vår än vad han blir i grundserien. Sen kan man inte undkomma hans rutin. Vet ni hur länge man har spelat hockey när man kan säga att man representerat Skåre? Svaret är skitlänge.

Emil Fahlander

Oliver Pihlström måste vara en drömspelare för Månsson. Han är aktiv över hela banan och oöm på alla sätt, petar dit en och annan poäng men framför allt laget före jaget. Detsamma gäller Emil Fahlander, matchens sista mål är signifikativt. Styrningen som avgör matchen. Det var just den biten som saknades i många delar i deras numerära överläge under matchen. Antingen gick inte skotten fram eller rakt i täcket eller så fanns det ingen skymning på målvakten. I avgörande 4-3 funkade båda delarna och framför allt gav man fan inte att spela runt pucken som om ingen ville komma till avslut.

Summa sumarum.

Kovland skulle inte göra bort sig i Hockeyettan Norra redan i år. Jag frågade Mathias Månsson om det inte hade varit kul att mäta sig med Sundsvall och han påpekade att man skickat en förfrågan men mer än så blev det inte.

Nu bör det finnas åtminstone sex huvudcoacher i den här serien som sitter och jobbar på en “Mission Kovland” för att taktiskt bemästra det här laget. Det kommer bli tufft, men jag ser fram emot det med en enorm glädje. Motivation slår alltid klass, så frågan blir snarare om Kovland är motiverade i 28 omgångar?

Leave a comment